Kulturautonoma rättigheter
I februari år 1918 tillkännagav Estland sin självständighet. Redan i självständighetsförklaringen (Manifest Eestimaa rahvastele, 24. feb. 1918) fanns inskrivet att de nationella minoriteter som levde inom landet skulle tillerkännas kulturautonoma rättigheter.
I Estland levde flera minoriteter, bl a ryssar, tyskar, svenskar och judar – grupper som hade historiska och nära band med Estland, var estniska medborgare, men som särskiljde sig från esterna genom etniska, språkliga, kulturella, eller religiösa drag och som önskade upprätthålla dessa särdrag som grund för sin egen identitet.
Både i den provisoriska grundlagen 1919 samt i den följande grundlagen år 1920 som utarbetades under normalare förhållanden fastställdes kulturautonoma rättigheter för dessa minoriteter, bl a:
att få utbildning på sitt modersmål;
att vid kontakt med lokala myndigheter använda den lokala
befolkningsmajoritetens språk;
att vid kontakt med statliga myndigheter och inför domstol använda sitt modersmål;
varje minoritetsgrupp skulle kunna utse en nationalsekreterare som hörde under utbildningsministeriet och som skulle tillvarata gruppens intressen (R T 1925: nr 31/32)
Några år senare, år 1925 antogs en speciell Lag om kulturautonomi för minoriteter (hädanefter LoK) för de redan tidigare nämnda minoriteterna samt övriga minoritetsgrupper med minst 3000 personer som då levde i landet.
Tidigare rättigheter kvarstod men kompletterades även med en betydelsefull del. Nationella minoriteter fick möjlighet att upprätta kulturell självstyrelse och bilda autonoma självstyrelseorgan, Kulturråd, för att mer effektivt kunna representera den egna gruppen och organisera den egna verksamheten.
Under Estlands dåvarande självständighetstid, åren 1918 - 1940, utnyttjade inte svenskarna i Estland möjligheten att upprätta ett eget kulturråd. De kunde ändå effektivt dra nytta av de övriga fastställda rättigheterna och upprätthålla mycket av en svensk gemenskap – en estlandssvenskhet.
En stor del levde territoriellt enhetligt i svenskbygder där majoriteten eller en betydande del av befolkningen var estlandssvenskar. Många av dessa områden längst kusterna och på öarna hade fram till 1940 en övervägande svensk befolkning.
De ca 9 500 estlandssvenskarna i Estland upprätthöll en mångsidig svensk verksamhet. De hade, som mest, 19 folkskolor, gymnasium i Hapsal och en folkhögskola i Birkas, Nuckö. Estlandssvenskarnas nationella parti, Det Svenska Folkförbundet, var representerat i Estlands riksdag en period.
Estlandssvenskarnas förening SOV gav under dessa år stöd både till undervisning, den svenska lärarutbildningen och var en aktiv part i kontakterna och samarbetet med estniska instanser. Tidningen Kustbon blev en förenande länk mellan svenskarna.
Kriget slog sönder svenskbygderna
Molotov – Ribbentroppakten, i augusti 1939, mellan Tyskland och Sovjetunionen blev en avgörande vändpunkt även för estlandssvenskarna. Många av de basområden som Sovjetunionen krävde i Estland bl a Rågöarna, Nargö, Odensholm, var traditionella svenskbygder.
Under sommaren 1940 måste svenskarna snabbt utrymma sina hemöar. Vid samma tidpunkt förbjöds föreningen Svenska Odlingens Vänner. Folkhögskolan i Birkas blev en truppförläggningslokal
Krigsåren, sovjetiska och tyska maktövertaganden, militära krav och restriktioner förde med sig att många estlandssvenskar tog sig över till Sverige. Från hösten 1943 organiserades sk sjuktransporter till Sverige. Under sommaren och hösten 1944, då de sovjetiska trupperna på nytt trängde in i Estland, skedde de definitiva uppbrotten. I otaliga flyktingbåtar lämnade estlandssvenskarna sina hembygder, i riktning mot Sverige
Andra världskriget innebar en definitiv splittring av estlandssvenskarna och deras tillvaro i Estland. Efter kriget hade omkring 7 500 av dem lämnat Estland, endast omkring 1 500 personer blev kvar i landet.
Många av de tidigare estlandssvenska områdena blev stängda sovjetiska gränszoner, svenska skolor stängdes, kontakterna med Sverige bröts.
Estlandsvenskar kvar i Estland
För de svenskar som blev kvar förändrades livet helt när Estland blev en integrerad del av
Sovjetunionen. Svenskheten omkring dem var borta, helt konkret genom att merparten hade varit tvungna att lämna landet och juridiskt/formellt sett genom att all den lagstiftning som tidigare legat till grund för deras existens inte fanns kvar. Även som enskilda individer fick kvarvarande svenskar ge upp de mesta av sina ”särdrag”, sitt språk, kultur osv. En lång och tyst period började för dem som levde i det sovjetiska Estland.
Först under senare delen av 1980-talet kom en vändning, med de politiska förändringar som följde i perestrojkans och glasnosts anda inom Sovjetunionen.
Nationella anspråk, rätt till eget modersmål – förhoppningar som växte genom och i sjungande protester, togs även upp av kvarvarande estlandssvenskar. Redan i februari 1988 grundade estlandssvenskarna en förening, Samfundet för Estlandssvensk Kultur (SESK). En mångsidig aktivitet växte fram och estlandssvenskar tog upp svenskan igen. Föreningen började även ge ut tidningen, RONOR, som blev ett samlande språkrör bland svenskarna i landet.
Åtskilliga lokala föreningar, i samverkan med SESK, växte fram och började en mångsidig verksamhet. Möjligheter att på nytt lära sig svenska fick ett starkt gensvar, kurser i svenska blev en viktig del i föreningsverksamheten. Vid Nuckö gymnasium började man med undervisning i svenska. Pasleps folkhögskola grundades och tog upp en del av tidigare svensk folkhögskoleverksamhet.
År 1991, en ny början …. och en ny fortsättning
I augusti 1991 blev Estland på nytt självständigt. Juridiskt – formellt deklarerade Estland att man återupprättade sin självständighet. Genom detta knöt man samman ”dagens” Estland, år 1991, med det Estland som existerade fram till 2:a världskriget.
Med det återknöt man även till den grundlag som var i kraft i landet före krigsåren, med bl a
tidigare medborgarskapslagar och kulturautonoma rättigheter för nationella minoriteter Formellt återställdes tidigare kulturautonoma förutsättningar för landets nationella minoriteter, men för de estlandssvenskar som levde i Estland år 1991 var de praktiska förutsättningarna helt olika de tidigare levnadsbetingelser som de hade haft i Estland före världskriget. I augusti 1991 fanns det ännu estlandssvenska personer kvar i Estland – men svenskheten i landet var borta.
Åren från 1991, fram till idag 2007, har för Estland inneburit en oerhörd överlevnads- och utvecklingsutmaning. Det har omfattat en stark entusiasm, parallellt med en mycket mager vardag, brist på mycket och knappa förutsättningar för många. Dagens Estland har en stark ekonomisk utveckling och uppbyggnad, samt en målmedvetenhet om att se framåt.
Samma drag har varit utmärkande också för estlandssvenskarna. Under dessa år har estlandssvenskarna tagit vara på de möjligheter som har funnits. Förändringar har skett, entusiasmen och arbetsviljan har varit stark, parallellt med samma tunga vardagsliv som för alla övriga i landet. Under dessa 15 år har delar av en levande estlandssvenskhet växt upp, men helheten saknas. Många som har växt upp utan svenska i Estland, talar idag svenska.
Ett flertal estlandssvenska ”öar” har växt fram, och man ser möjligheter att skapa/återskapa sådana. Aibolands museum i Hapsal, Svenska S:t Mikael kyrkan i Tallinn, Ormsö Hembygdsgård på Ormsö, Rosleps kapell i Nucköområdet, Pasleps folkhögskola - Svenska folkhögskolan i Estland – är alla exempel på estlandssvenska kultur- och språköar.
Tidigare levnadsförhållanden går inte att återskapa, men dagens estlandssvenskar vill se framåt, ta hand om det som har bevarats, lyfta fram och utveckla det man har idag. Diskussioner inför framtiden, funderingar och oro över vad kommande generationer skulle känna för sitt språk, sin identitet och bakgrund har ofta kommit fram bland kvarvarande estlandssvenskar.
Svenska Odlingens Vänner i Estland
- arbete för kulturellt självstyre
Tankar att mer formellt och organiserat hålla samman den svenskhet som växer fram förde till det möte i slutet av juli år 2004 då föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland - Rootsi Hariduse Selts konstituerades.
Hösten 2005 började föreningen förbereda arbetet för kulturellt självstyre. Genom minoritetsföreningen, SOV Estland, hade man den officiella representant för estlandssvenskarna i Estland som uppfyllde de formella förutsättningarna för att föra frågan om kulturellt självstyre framåt.
SOV Estland har även framhållit att frågan om kulturellt självstyre är en angelägenhet som berör alla estlandssvenskar som vill bevara och hålla estlandssvenskheten i Estland levande. Regelbundna kontakter mellan estlandssvenskar i Estland och estlandssvenskar i Sverige var ett viktigt inslag under hela arbetsgången
Kulturellt självstyre i enlighet med Lagen om Kulturautonomi
Enligt lagen om kulturautonomi för nationella minoriteter i Estland har personer från
respektive
minoritet rätt att grunda/ inrätta
kulturellt självstyre
för att ordna och verkställa de kulturella rättigheter som grundlagen ger dem.
Som en nationell minoritet menas i den föreliggande lagen estniska medborgare som:
bor inom Estlands gränser;
har haft långvariga, fasta och bestående band till Estland;
skiljer sig från ester genom sin etniska tillhörighet, sitt språk, sin kulturella särprägel eller religion;
motiveras av önskemål att tillsammans tillvarata sitt språk, sina kulturella sedvanor eller religion som lägger grunden till deras gemensamma identitet.
Styrande instans för denna kulturella självförvaltning är ett kulturråd och vid behov, kulturförvaltningar som ordnar verksamheten inom den kulturella självförvaltningen.
Kulturrådet, för respektive minoritet, väljs genom direkta val av de röstberättigade personer som ingår i respektive minoritet.
Minoritetslängd
Förutsättning för att upprätta kulturellt självstyre är att den minoritetsgrupp som vill införa detta ska sammanställa en minoritetslängd för sin minoritet. Denna längd upprättas av det minoritetsförbund eller den organisation som representerar denna minoritet i Estland.
Kriterier för att skriva in sig i minoritetslängden följer de föreskrifter som gäller för nationella minoriteter bl a att man är estnisk medborgare, bosatt i Estland och att man identifierar sig med respektive minoritet. Personer som vill bli upptagna i denna längd ska lämna en individuell ansökan. I Estland definierar varje enskild person själv sin nationalitet (etniska tillhörighet), föräldrar kan ange nationalitetstillhörighet för sina barn under 15 år.
Minoritetslängden utgör sedan även underlag till de vallängder som man upprättar för val av kulturråd.
Val: vägen till kulturellt självstyre - ett intensivt arbetsår
När styrelsen inom SOV Estland i början av år 2006 drog upp riktlinjerna för det kommande arbetet var målsättningen att upprätta kulturellt självstyre för den svenska minoriteten i Estland. Detta skulle ge de kvarvarande estlandssvenskarna möjligheter att skapa ett tryggare och mera mångsidigt framtidsperspektiv för svenskheten i Estland. I denna arbetsprocess har estlandssvenskarna haft ett påtagligt stöd från den estniska staten.
Föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland (SOV Estland) började arbetet med att
upprätta kulturellt självstyre och val av kulturråd enligt de föreskrifter som är fastställda genom Lagen om kulturautonomi och enligt den förordning som fastställs
för genomförandet av Val av kulturrådet för nationell minoritet. Denna senare följer i mycket gällande förordning för ”Lagen om val av kommunstyrelse”. Röstberättigade är de myndiga personer som är inskrivna i resp. minoritetslängd.
Valproceduren, och valet, verkställs av en valkommission, en sk Huvudkommitté för val av kulturråd för den svenska minoriteten i Estland, som utnämns av regeringen, för att administrera och genomföra detta val.
Den 10 januari 2006 kändes som ett historiskt ögonblick. Förening SOV Estland lämnade in en ansökan till Estlands kulturministerium om att upprätta en minoritetslängd för den svenska minoriteten i Estland med syftet att sedan gå vidare för att etablera kulturellt självstyre för minoriteten.
I början av april fick SOV Estland sin ansökan verifierad genom samma ministerium och samtidigt uppdraget att upprätta en minoritetslängd för den svenska minoriteten i Estland, i enlighet med de riktlinjer som är fastställda.
Parallellt med detta arbete sammanställdes även den valkommission, Huvudkommittén för val av Kulturråd för den svenska minoriteten i Estland, som skulle genomföra det kommande valet. I valkommissionen ingick representanter för SOV Estland och företrädare för regeringen i Estland. Denna Huvudkommitté fastställdes sedan av den estniska regeringen som ansvarig för genomförande av val av Kulturråd för den svenska minoriteten i Estland.
Den preliminära tidsplanen som Huvudkommittén till en början satte upp var att genomföra val av kulturråd till slutet av sommaren 2006. Under arbetets gång ändrades många aspekter
Under denna period förde SOV Estland även en diskussion med estlandssvenska föreningar i Sverige om olika möjligheter/vägar att även inkludera estlandssvenskar utanför Estlands gränser som, i många fall, hade återknutit kontakt med sina tidigare hembygder i Estland.
I maj 2006 ställde SOV Estland en förfrågan till den estniska regeringen om möjligheter till en utvidgad tolkning kring den punkt, stadigvarande bosatt i Estland, som finns i Lagen om Kulturautonomi för minoriteter utgående från estlandssvenskarnas reella situation.
Frågan var komplicerad. Den positiva och generösa tolkning av punkten territoriell anknytning till Estland som man sedan från den estniska statens sida fastställde i juli 2006 berörde direkt, och enbart, den estlandssvenska minoriteten med hänsyn till den exceptionella situation som föreligger för estlandssvenskarna.
De argument som tas upp i dessa utlåtanden från respektive ministerium, och som ligger till grund för detta ställningstagande kan sammanfattas bl.a. enligt följande:
Den estlandssvenska befolkningsgruppen måste rättsstridigt och på grund av tvingande omständigheter lämna Estland. Enligt allmänt grundad rättsuppfattning (ex iniuria non oritur ius) skall inte brott mot någon individs rättigheter medföra att dennes juridiska ställning i framtiden försämras.
Den punkt om territoriella band med Estland som finns Lagen om Kulturautonomi, kan tolkas som uttryck för/behov av nära och långvariga band med Estland. Den estlandssvenska minoriteten har enligt vår uppfattning dessa långvariga och nära band, många har återtagit mark och fastigheter.
I jämförelse med övriga minoriteter i Estland, anser vi att det är möjligt och grundat att tolka de territoriella krav som finns i LoK §1, på så sätt att det omfattar alla estlandssvenskar, med estniskt medborgarskap, som finns införda i det estniska befolkningsregistret.
Därmed kunde estlandssvenskar delta om
man är estnisk medborgare
man är införd i det estniska befolkningsregistret (Rahvastikuregister) som estnisk medborgare, även med en permanent adress utanför Estland.
man har etnisk, kulturell, traditionell eller språklig samhörighet med gruppen och att man själv vill bli upptagen i den estlandssvenska minoritetslängden.
En nystart
Denna utvidgade tolkning ändrade på ett avgörande sätt både omfattning och genomförande av det kommande valet.
I än större utsträckning hade detta beslut en avgörande betydelse för den svenska minoriteten i sin helhet. Nu hade även de estlandssvenskar som upprätthållit, eller började bygga band till sina tidigare hembygder samma möjligheter och ansvar, att påverka den framtida utvecklingen för estlandssvenskheten i Estland.
Valkommissionens arbete inleddes i september 2006. Arbetet omstrukturerades i enlighet med de nya förutsättningar som hade fastställts av Estlands regering. I Lagen om kulturautonomi fastställdes ramarna men en detaljerad struktur måste läggas fast t ex för sammansättningen av Kulturrådet, gången för registrering av kandidater i det kommande valet och för valtekniska frågor, bl. a antalet valdistrikt och vallokaler. Estlandssvenska föreningar både i Estland och i Sverige ställde upp kandidater i valet, möjligheten att ställa upp som oberoende kandidat utnyttjades inte.
Antalet ledamöter i det kommande Kulturrådet fastställdes till 21 personer.
| 
